Häromdagen blev jag omnämnd i en artikel på Dagens industri. Det var smickrande, men journalisten hade missförstått vad flippat lärande innebär, och tog sin felaktiga bild som stöd för sin tes att ”lärande på distans kan öka kvalitet”.
Men jag kan inte nog poängtera att flippat lärande och distansutbildning är två helt olika saker. I flippat lärande händer det viktigaste, nämligen när eleverna lär sig något, i det fysiska klassrummet, tillsammans med läraren. I distansutbildning är läraren i regel tillgänglig vid två, och endast två tillfällen: När inläsningsanvisningar delas ut, och när elevernas kunskaper ska utvärderas.
Vi har ett synnerligen allvarligt problem med svensk grundskola och gymnasium, och det är att det fattas lärare. Det har även Dagens industri förstått. Då borde det rimliga vara att man söker svar på frågan, ”hur får vi fler lärare”. Men istället väljer Dagens industri att framföra arbetsgivarens argument, som innebär att lappa och laga ”tills man hittar en bättre lösning” i stället för att angripa grundproblemet. Det enda hållbara är att justera lärares lön och arbetsvillkor, det skulle locka fler till läraryrket.
Men tills vi kan göra det, är det då inte en idé att titta på alternativa lösningar? Nej, det är det inte. Det finns nämligen inget färdigt system för distansutbildning som kan ersätta de lärare som saknas. Det är inte orimligt att tänka sig att för att sjösätta ett sådant system skulle det ta flera år – tid som mycket bättre skulle kunna utnyttjas till att utbilda lärare.
Och när man hör politiker som säger att ”vi måste vända på varje sten” för att lösa det här problemet, då undrar jag: Varför vänder du inte på stenen som det står ”lärares lön och arbetsvillkor” på?
