Kloke Hans framträder. ” Kloke Hans” var en häst som påstods ha förmåga att räkna. Hans ägare, Wilhelm von Osten (som också var lärare) hade nämligen under fyra års tid undervisat honom som en skolpojke.
Eftersom hästen inte kunde tala, fick han nicka, skaka på huvudet eller stampa i marken till svar. Dåtidens vetenskapsmän häpnade över hästens förmåga, och betygade år 1904 i ett särskilt utlåtande kallat ”Hanskommissionen” att han verkligen kunde räkna.
Enter: Oskar Pfungst, psykolog. Han var den som till slut verkligen förstod hur det stod till med Kloke Hans matematikkunskaper. Men det var inte alldeles lätt, för till och med när Pfungst själv prövade hästen, och von Osten inte ens var närvarande, kunde Hans svara rätt på frågorna som gavs. Alltså kunde det inte vara att han fick något särskilt tecken från sin tränare, utan kunde han verkligen räkna, eller också skickade också Pfungst – omedvetet – signaler till Hans om när han skulle börja och sluta stampa.
Dåtidens vetenskapsmän häpnade över hästens förmåga.
För att testa sin teori, prövade han att stå på olika avstånd från hästen, när han ställde frågorna till honom. Det visade sig att ju längre bort han stod, desto svårare hade hästen att se honom, och därmed tyda de mycket små signaler han skickade. Så småningom upptäckte han knepet: När han (eller von Osten) ställt en fråga, riktade de blicken mot Hans hovar. Då började han stampa. När han nått rätt siffra, tittade de upp på honom, och det var signalen för honom att sluta.
Det här sättet att – oftast fullständigt omedvetet – påverka sitt försöksobjekt kallas för förhörsledareffekten. Både inom psykologisk och etologisk forskning är det mycket viktigt att minimera försökledareffekten för att få resultat som är trovärdiga och upprepningsbara.
