Magnus Ehingers undervisning

Kunskapsförbannelse är en förbannelse som drabbar den som vet eller kan något. Den innebär att så snart du vet något, är det svårt att komma ihåg hur det var att inte veta det.

Som elev och student har jag själv stött på många lärare som drabbats av kunskapsförbannelse. När man ställer en fråga suckar de och upprepar samma sak en gång till, ord för ord, extra långsamt och tydligt som om man hade problem med hörseln. Men det är ju inte där problemet ligger, utan i själva förståelsen. Istället vänder man sig till en kompis som redan har fattat, och till slut får man en förklaring som man själv kan förstå. Varför är det så?

Jag har själv befunnit mig på alla nivåerna. Jag har varit eleven som inte begripit, jag har varit kompisen som lyckats förklara så att det blev begripligt, och jag har varit läraren som förklarar och förklarar men det är ändå obegripligt.

Du har själv varit ung och dum

För att komma runt kunskapsförbannelsen tror jag att man som lärare måste arbeta på fyra olika plan. För det första får man inte glömma sin egen ungdomstid. Genom att tänka sig tillbaka till hur man själv upplevde världen när man var tonåring kan man få en känslomässig, subjektiv föreställning om elevernas vardag. Då blir man öppen för att eleverna har andra referensramar än en själv, och gör andra prioriteringar. (Det här gäller förstås under förutsättning att man undervisar elever som har någorlunda samma bakgrund som en själv. Undervisar man t.ex. på KomVux eller nyanlända elever gäller andra förutsättningar).

Ju mer man kan, desto mer vet man om vad man inte kan

Allting bör göras så enkelt som möjligt, men inte enklare. Det andra som man måste jobba med är att nå en ännu djupare kunskap inom sitt ämne. Kan man som lärare bara precis det som står i boken, så har man ingen möjighet att förklara det på något annat sätt än det som står i boken. En sådan lärare skulle jag våga säga är så gott som värdelös, för hen kan bara återupprepa det som står i boken. I sådana fall skulle läroboken helt och hållet kunna ersätta läraren.

Men jag skulle vilja gå ännu längre. Det räcker inte med att man kan lite mer än vad lärobokens text säger. Då glömmer man nämligen snabbt just hur det var att inte kunna, och blir ännu sämre på att förmedla kunskapen. Det är först när man kan så mycket att man förstår hur lite det är man egentligen kan som man förenkla så mycket att det obegripliga blir begripligt utan att det blir felaktigt.

Alla har någon gång i sitt liv varit lärare. Man har visat hur man lägger upp bollen för en perfekt straff, hur man ska gå över gatan eller känner av dragläget när man släpper upp kopplingen. Men det som skiljer en professionell lärare från en amatör är utbildningen och förmågan att kunna förklara och förenkla det svåra.

Formativ bedömning

Inga händer tillåtna. Som lärare måste man också bilda sig en detaljerad uppfattning om vad eleverna kan och inte kan. Det finns egentligen bara ett sätt att göra det på, och det är genom att fråga dem. Men, som jag har anledning att säga varje gång jag har en lärarstudent, det räcker inte med att säga: "Har alla förstått nu?" Det enda det leder till är att det fåtal som faktiskt har förstått svarar "Ja", och jag  som lärare lurar mig själv att tro att alla har förstått. Och naturligtvis kan man inte heller fråga "Vem har inte förstått", för ingen vill ju vara klassens dumskalle (och sedan få exakt samma förklaring som innan, ord för ord, fast mycket långsammare och tydligare…).

Det man måste göra är att kontinuerligt kontrollera varje elevs kunskaper. I mitt flippade klassrum använder jag gärna självrättande snabbtest eller "no hands"-metoden.

Låt eleverna delta!

Ibland är det bara att erkänna: Man förstår inte vad det är eleven inte förstår. Men en fördel med det flippade klassrummet som jag har skrivit om och talat om desto fler gånger är att det frigör tid till att arbeta med materialet i skolan. Det kan man utnyttja till att låta elever hjälpa elever och låta kompisarna förklara för varandra. Då hjälper man dels den förklarande kompisen att stärka sin kunskap, och, som sagt, den som behöver få förklaringen får hjälp av en jämlike som nyss ställts inför samma problem.