I ett tidigare klipp jag postat, beskriver Robert Seyfarth hur små barn (upp till ungefär 3 år) inte har någon teori om tankar: De kan inte sätta sig in i en annan persons situation, och föreställa sig hur den andra personen tänker.
I klippet visar de ett enkelt försök, som beskriver just detta. Barnet i klippet tror att Snobben också vet att det ljus i kritasken, eftersom han själv vet det. Men förmågan att sätta sig in i andra människors tankar utvecklas ganska fort, och en 5-6-åring kan förstå begreppet "han vet att jag vet...". Denna förmåga att kunna föreställa sig andra människors tankar (och känslor!) är en del av allt det som gör oss till människor.
Ett annat exempel på detta upplever jag när jag ska gå över ett övergångsställe. Jag söker då ögonkontakt med bilföraren som närmar sig, för att då vet jag att han ser mig (och att han förhoppningsvis bromsar in).
Jag har också två katter hemma, som är rädda att man ska råka sparka till dem när jag går förbi. Men när jag själv söker ögonkontakt med katten för att visa att jag har förstått att hon är där, och att jag kommer att vara försiktig när jag passerar, håller kattskrånket ögonen fästa på mina fötter.
Rolf Edling. Hon har alltså inte förmågan att förstå att jag ser henne, utan hon kollar bara på det direkta hotet – mina fötter.
Det här får mig också att tänka på den tid när jag själv tränade fäktning, med Rolf Edling som tränare. Han gav alltid rådet att titta på motståndarens fötter: Det är när de rör sig framåt som man vet att det kommer en attack. (Kanske stämmer detta bara när motståndaren har en fäktmask; om man fäktas på riktigt kan man ju se motståndarens ögon. Fast det har jag aldrig provat, så jag vet inte...)
