Adrenerg receptor – en G-proteinkopplad receptor. Nobelpriset i Kemi går i år till två forskare som lagt grunden för vår förståelse av hur celler läser av sin omgivning: Robert J. Lefkowitz, USA, och Brian K. Kobilka, USA.
Hur en cell förstår vad den ska göra (eller vad den ska bli eller vad den är) har länge varit ett mysterium. Att det varit ett mysterium hindrar oss dock inte från att söka svaret; tvärtom.
Receptorer är en slags proteiner som sitter på cellernas yta. Receptorerna kan sägas vara en slags kemiska känselspröt, med vilka cellen känner av sin omgivning. Om ett visst ämne binder till receptorn, som sitter tvärs igenom cellmembranet, så sätter receptorn igång en kemisk signal på insidan av cellmembranet.
Det Lefkowitz och Kobilka gjorde var att de upptäckte, renframställde och karakteriserade en hel grupp av sådana här proteiner, proteiner som idag kallas G-proteinkopplade receptorer. De här G-proteinkopplade receptorerna är i sin tur en stor familj, med vars hjälp vi kan känna lukt och smak, uppfatta ljus (se), ta upp adrenalin och mycket annat.
Till sist kan jag bara inte låta bli att komma med en personlig reflektion om årets pris också. Förra året var det ett rätt så "fysiskt" kemipris (med kvasikristaller). I år är det ett "biokemiskt" pris, och då har jag på känn om att det kommer att muttras runt om i världen att "nu var det en biolog som fick kemipriset igen…". Fast å andra sidan kändes fysikpriset år 2010 (för upptäckten av grafen) som väldigt kemiskt, så det går nog på ett ut. 😊
