Ibland får man intrycket av att allt bara är guld och gröna skogar med flippat klassrum. Men så är det nog inte i den så kallade verkligheten. Ett blogginlägg på celsiusbloggen fick mig att tänka till lite.
"En ursäkt för läraren att ha så lite att göra som möjligt"
Den lata lärarens handbok. Ibland när jag har varit ute och föreläst om mitt flippade klassrum har jag mött precis den föreställningen. En del verkar tro att det bara är att spela in lite videor som man låter eleverna titta på, och sedan kan man gå och ta kaffe. Med ett flippat klassrum, så kan lärarens roll reduceras till ett minimum.
Men själva verket är det precis tvärtom: Med flippat klassrum blir lärarens roll ännu viktigare! Det är i det fysiska klassrummet som den verkliga "flippen" sker, och om då läraren lämnar klassen och eleverna åt sitt öde har man förlorat allt. Istället måste man som lärare lägga ordentligt med krut på att få tiden i klassrummet att bli meningsfull.
"… eleverna får göra allt själva …"
Den moderna läraren. Det är sant att med ett flippat klassrum gör att eleverna måste ta aktiv del i undervisningen. Enligt mig har alltför många elever vant sig vid att bara bli servade med allt, och förväntar sig nästan ett "E" på kursen bara för att de är närvarande i klassrummet. Flera av mina elever har bekräftat detta: De har sagt att flippat klassrum är "jobbigt men bra", eftersom de tvingas att arbeta med materialet hela tiden (och kan inte vänta till den vecka då det är prov).
Men det är också viktigt att eleven får den hjälp och det stöd hen behöver för att kunna nå framåt. Om läraren bara "klappar sig på huvudet och berömmer sig själva för hur modern [hen] är" har man missat poängen med ett flippat klassrum.
Det är då jag tycker det är viktigt att poängtera: Ett flippat klassrum är inget självändamål. Det är en modell man använder när det passar i kursen och med eleverna. Om det inte gör det – låter man bli.
