I år var nobelpriset i fysik en riktig "lågoddsare". I alla fall jag tyckte inte att det var konstigt att det gick till något som hade med LIGO att göra – men att det skulle bli Rainer Weiss (Tyskland och USA), Barry C. Barish (USA) och Kip S. Thorne (USA) som skulle bli pristagare hade jag däremot aldrig kunnat gissa.
LIGO-detektorn använder laserstrålar för att kunna upptäcka (mycket) små förändringar i rymdens inre struktur. Det fungerar så att en laserstråle delas upp i två armar som är i 90° vinkel mot varandra. Båda strålarna reflekteras i varsin spegel, och kommer tillbaka till en detektor. Om inget har hänt med rummet, så kommer de två laserstrålarna att vara helt i fas. Om rummet däremot har sträckts ut av en eller annan anledning, kommer de inte längre att vara i fas, vilket detektorn kan uppfatta.
Sådana här förändringar i rummet kan inträffa när mycket stora svarta hål kolliderar, något som förutsades av Einsteins relativitetsteori. I september 2015 var dock allra första gången de kunde upptäckas, något som nu har lett fram till ett nobelpris för de ledande fysikerna i projektet. Men det var länge sedan, och mycket långt bort som kollisionen inträffade: För 1,3 miljarder år sedan, och alltså 1,3 miljarder ljusår bort, eftersom gravitationsvågorna färdas med ljusets hastighet.