Alltsedan hunden domesticerades har vi människor avlat hundarna på de egenskaper vi själva såg som önskvärda. Men hunden har också påverkat hur människan utvecklats i en form av samevolution. På många sätt är det förvånande, men på ett plan också självklart!

Det är troligt att domesticeringen av hunden skedde omedvetet, till skillnad från när får, kor och grisar domesticerades. Det är för att människor äter får, kor och grisar, och därför är det naturligt att de djuren fångades och föddes upp för matens skull. Även om det finns kulturer som äter hund är det troligare att en population "urhundar" närmade sig människor för att kunna äta av matrester som lämnats av människorna. När hundarnas nedärvda rädsla för människor (och människornas rädsla för vargar) evolverat bort kunde de två arterna slå följe med varandra helt och hållet. Kanske var domesticeringen av hundar också det som gav våra förfäder inspiration att fånga och tämja andra djur. 

Hundar har evolverat att vara nära människor, mycket närmare än exempelvis våra närmaste släktingar schimpanserna. Hundar kan förstå och svara på pekande gester, och även på människors ansiktsuttryck och sinnesstämning. Vetenskapen har också visat att interaktion mellan människa och hund leder till ökade nivåer av oxytocin hos människorna – det hormon som förknippas med lyckokänslor och social samvaro. Det finns ingen liknande ökning under interaktionen mellan människor och tama vargar, vilket visar att människor och hundar utvecklats tillsammans.