Möss, som har fått GFLP-genen i sig. Årets nobelpris i kemi 2008 går till Osamu Shimomura, Martin Chalfie och Roger Y. Tsien för deras upptäckt av och arbete med det gröna fluorescerande proteinet (GFP).
Ja, det här tyckte jag personligen var ett riktigt kul nobelpris, inte minst för att det har så många direkta applikationer: T.ex. använder vi det i kursen i Bioteknik för att transformera bakterier. Då är det hemskt kul att kunna se direkt vilka bakterier som har transformerats; det är de som är självlysande!
Det är också roligt att Shimomuras ursprungliga upptäckt handlade om ren grundforskning, s.k. nyfikenhetsdriven forskning.
I alla fall; det gröna fluorescerande proteinet upptäcktes först hos ett blötdjur, Cypridina (ett släkte i klassen Ostracoda, musselkräftor), av Osamu Shomomura, som då inte var mer än en (relativt) obetydlig forskarassistent. Martin Chalfie, som är den andra av nobelpristagarna, var den som först, tillsammans med sin doktorand Ghia Euskirchen, lyckades uttrycka GFP hos bakterier, den vanliga ”husbakterien” E. coli.
Chalfie lyckades också med konststycket att uttrycka GFP i känselceller hos den lilla rundmasken C. elegans. Detta gjorde att man mycket tydligt kunde se precis var i C. elegans’ kropp som känselcellerna fanns. Den tredje pristagaren, Roger Y. Tsien, har tagit GFP ännu ett steg längre, och modifierat genen för den så att den får många olika färger. Med hjälp av de här nya generna kan man faktiskt se celler i regnbågens alla färger.
Överlag tycker jag att årets nobelpris har varit riktigt bra! I alla fall i prisen i fysiologi/medicin och kemi har det rört sig om upptäckter som har en direkt tillämpning antingen kliniskt eller i forskningen. Och det är också roligt att Shimomuras ursprungliga upptäckt handlade om ren grundforskning, s.k. nyfikenhetsdriven forskning. Tänk att det ändå kan leda till något som har en så stor nytta!
