Neil deGrasse Tyson får frågan om han tror på UFO:n och besökare från andra planeter.
Människan har en fantastisk hjärna. Med hjälp av den tolkar vi vår omvärld. Tolkningen består ofta i att där vi saknar kunskap, fyller hjärnan i med information som kan verka trolig. Detta är vår fantasi, och det är ett utomordentligt redskap för att öka människans fitness: Om man kan gissa att en fara lurar runt hörnet, så kan man också lättare parera den.
Men den gör också att där det saknas information, så fyller vi i hej vilt precis vad som helst. Så är fallet t.ex. med forna tiders kartor, där man skrev "här finns det drakar" där det var outforskat område.
Idag har vi utforskat (i stort sett) hela vår planet, så det finns inte mycket utrymme kvar för några "drakar". Istället är det rymden som lockar. Och precis som tidigare, fyller vi i där vi inte vet: Man ser ett fenomen på himlen, men vet inte vad det är. Då resonerar man att eftersom jag inte vet vad det är, måste det vara något som är övernaturligt/magiskt/inte går att bevisa/science fiction.
Det är detta som kallas okunskaps-argumentet: "Eftersom jag själv inte vet vad det är/inte förstår det, så måste det ha en övernaturlig förklaring". Tyvärr möter biologer alltför ofta detta argument när kreationister hugger mot evolutionsteorin.
